monicap.se
Berättelsen om mammas barndom är ute som ny bok
Boken gavs ut tidigt i våras och dessvärre följer inte förlaget sina skyldigheter enligt upphovsrättslagen och jag kan därför inte rekommendera någon att beställa boken.
Sedan boken "... och de var inte ens döda" blev slutsåld, har jag fått många förfrågningar på den. Nu är berättelsen utgiven igen i en omarbetad version, som en ny bok.
Jag har lagt in världshändelser för att få mer grepp om tidsperspektivet. Titel och omslag har också ändrats.
Om handlingen
Dörren till kyrkan har blockerats, folk försvinner spårlöst om nätterna och oron växer i den ingermanländska byn Gorelovo.
När andra världskriget bryter ut förvandlas tillvaron till flera år av mardrömslika händelser för många av ingermanländarna. En av dem är Lilja från byn Gorelovo.
Det här är en verklighetsbaserad berättelse om Liljas barndom under åren 1935-1945. Om förföljelsen, kriget, lägren och flykten, sett ur ett barns perspektiv.
Tidigare recensioner:
Skrivarsidan/ Iréne Svensson Räisänen: Berättelsen är fängslande och inbjuder till sträckläsning. Monica Pönni kan verkligen berätta en historia. Boken är värd en stor läsarskara.
Litteraturklubben:
Att skildra detta genom ett barns ögon är inte bara ett lysande grepp - att kunna göra det på ett trovärdigt sätt är briljant!
Kjell Andreasson, Bokförlaget Alexis:
Den historiska bakgrunden är intressant och handlingen medryckande; man sträckläser gärna boken. Personerna framträder mycket levande och det är spännande att följa deras kamp för överlevnad. - Trots det fasansfulla som människor i romanen upplever finns där också en ljus tråd av förhoppningar vilka infrias för en del, för andra inte
Bakgrunden till boken
Sedan jag var liten har jag hört om händelser från mammas barndom. Hur ingermanlänningarna förföljdes, vad som hände i byn Gorelovo när andra världskriget bröt ut, lägren, flykten. Korta händelser, utan något sammanhang berättades både av mamma och min mormor. Eftersom skrivandet alltid varit en passion för mig, bestämde jag mig som tonåring att skriva ner hennes berättelse. Något som rann ut i sanden.
Inte förrän 2003, då jag tog ett friår från mitt jobb på Västerås kommun för att gå en ettårig skrivarlinje, blev det äntligen av.
Mamma skrev ner sina minnen för hand. Hon satt på sin balkong och samtidigt som hon skrev, bearbetade hon allt som hade hänt. Något hon inte haft tillfälle att göra tidigare. Jag har aldrig sett henne gråta så mycket.
Jag skrev boken efter att ha intervjuat henne ordentligt om de händelser hon delade med sig av. Inte förrän jag fick ett sammanhang om allt som hade hänt, förstod jag hur illa det hade varit under den tiden.
Jag la ut delar av berättelsen på en Författarskola på sidan Sourze i några månader och en av månaderna utsågs jag som vinnare av förläggaren Annika Seward-Jensen. Hon trodde på berättelsen som bok.
Jag gav ut boken på eget förlag i en begränsad upplaga den gången, år 2003. Den sålde väldigt bra och sedan den har varit slutsåld har det varit stor efterfrågan på den. Därför bestämde jag mig för att ge ut den på nytt.
Boken gavs ut tidigt i våras och dessvärre följer inte förlaget sina skyldigheter enligt upphovsrättslagen och jag kan därför inte rekommendera någon att beställa boken.